”I fear that my work, which grew up to counter the failed self-esteem movement, will be used for the same purpose, trying to make kids feel good but not actually changing the process of learning.”
Så sade Dweck på en konferens där hon reflekterade över dessa missuppfattningar och missförstånd om growth mindset. Hur gör vi när vi (i all välmening!) försöker utveckla elevers dynamiska syn på den egna förmågan? Ställer vi till det eller får det den effekt vi önskar för elevernas personliga utveckling och lärande?
Dweck listar fem av de största missuppfattningarna:
1. Om vi bara berömmer elevers ansträngning så kommer de att utveckla growth mindset. Vi har alla mött elever (och våra egna barn) som gärna vill ha beröm för ansträngning som kanske inte är värd så värst mycket beröm. Att komma i tid är väl självklart, behövs beröm för det? Nja, tänker jag. Om en elev har mycket svårt med sin tidsuppfattning och att planera för att komma i tid kan det vara läge för beröm om man vet att det är resultatet av stora ansträngningar. För elever som normalt kommer i tid är det ingen big deal. Det skall krävas en riktig ansträngning för att få beröm och det skall vara specifikt beröm: jag ser att du har ansträngt dig för att göra en plan så att du kan komma i tid och nu ser du resultatet av den ansträngningen! En elev som kämpar behöver beröm för att se hur ansträngningen kommer att ge resultat, inte för att orka anstränga sig. Ansträngning är vägen till resultatet, inte målet i sig. Dweck kallar det ”process praise”.
2. Growth mindset är en quick fix som löser alla utmaningar i klassrummet. Nej, det finns inga quick fix och det är sällan som “one size fits all” verkligen har en kollektiv effekt på alla i klassrummet. Vi är ibland väldigt snabba att antingen omfamna forskning eller förkasta den, säger Dweck. Jag tänker att det här med vetenskaplig grund väl handlar om att tillsammans kritiskt granska och tillämpa med fokus på effekten på eleverna. Att bara göra och hoppas på effekt (eller anse att den kommer utan att kolla det) är inte det mest professionella. Som Carol Tomlinson säger: “Best practise is only best practise if it actually works”.
3. Man är inte antingen fixed eller growth. Det handlar om att lära sig att hitta fixed mindset-triggers. Kanske också att i första stadiet göra elever medvetna om att de faktiskt har makt över sina hjärnor. Dessutom att granska hela verksamheten utifrån detta. Har vi en kultur som uppmuntrar till att utveckla growth mindset hos elever och oss själva? Det vi visar att vi tror på överförs till eleverna. Growth mindset handlar alltså om ett tillåtande och problemlösande klimat, något som också Skolinspektionen har sett som en framgångsfaktor (Kvalitetsgranskning rapport 2013:6).
”Students are less likely to avoid ”looking dumb” and more likely to try new approaches if they believe that their school is interested in their success. Similarly, in workplaces, employees are more likely to display growth mindsets when they believe that the organization believes in developing abilities”. (Carol Dweck)
4. Fokus på ansträngning kan lätt leda till en annan missuppfattning enligt Dweck. Hur kan man uppmuntra ansträngning utan att det blir överkrav? Att helt enkelt säga “ansträngning är bra, du borde pröva det!” är kontraproduktivt och kan ju faktiskt leda till ännu starkare fixed mindset om eleven inte vet hur man skall göra för att hantera frustration, skapa struktur och göra en analys av vad som behövs och hur mycket tid det kan komma att ta. Generaliserade strategier är också lite farligt. Att som lärare helt enkelt ge strategier utan att individualisera dem är en farlig väg. Då läggs ju ansvaret för att utveckla growth mindset på eleven och så var det ju inte tänkt! Vi pedagoger är viktiga och det är i anpassningen för grupp och individer som vi är som mest effektiva. Vi kan ge förslag på strategier men som Hattie säger om vad en strategi egentligen är, en strategi är något du utvecklar själv, något som du använder för att hantera vad det än är. Det skiljer sig från en metod som är ett vedertaget sätt att närma sig en uppgift. Vår uppgift i klassrummet är alltså att se till att eleverna lär sig att utveckla sina egna strategier.
5. Blir fixed och growth mindset ytterligare ett sätt att etikettera elever? Dweck hör hur pedagoger säger att elever inte har rätt mindset helt enkelt:
”We used to say kids don’t have the ability. Now we’re saying they don’t have the mindset? I think it’s protective. It’s our way of saying ‘It’s not my fault that child isn’t learning.’”
Varför sätter vi etiketter på elever och hur använder vi dem? Har Dweck rätt i att vi ofta använder dem för att flytta ansvaret från oss själva till eleven. Ett bristperspektiv som tyvärr genomsyrar svensk skola och som gör att vi fastnar i analysen av vad som är orsak och vad som kan vara lösning på svårigheter. Även kollegialt behöver vi rannsaka oss och fundera över om vi uttrycker “fixed mindset” när vi fäller omdömen om medarbetare och chefer. Tror vi på allas förmåga att utvecklas?
Ett tips från Dweck som har prövats med framgång. Ge ditt fixed mindset ett namn! Då blir det lättare att distansera sig från den lilla djävulen som dyker upp för att skapa misstro när man egentligen behöver all energi för att klara av något svårt. En av mina elever hade ett monster på axeln. Vi pratade om monstret tills eleven tog kommando och sa till monstret att lägga ner. “Jaha, är det monstret som är igång igen?” kunde jag fråga varpå eleven kunde svara “ja, nu är du j-vligt jobbig monster- jag vill att du lägger av!” Dweck berättar om en man som kallar sitt fixed mindset för Dwayne: “”When we’re in a crunch, when we’re on deadline and I’m not sure we’re gonna make it, Duane shows up.” Själv kallar jag mitt monster för Jacqueline, ett namn jag som barn så gärna hade döpts till men som ju faktiskt stod för att jag ville vara någon annan än den jag var. Därför är Jacqueline numera mitt fixed mindset. Inför ett jobbigt uppdrag, en ansträngning som känns övermäktig eller en situation där jag mest känner mig som en våt pöl, då kommer hon, Jacqueline, och jag ber henne försvinna: “Stick och brinn, jag måste jobba!”
En missuppfattning bland elever som Dweck inte tar upp i just denna konferens. Eleverna tänker att growth mindset är något de vuxna har kommit på för att se till att barnen blir så bra som möjligt. Alla kan nå alla mål och alla kan bli bra på allt, bara de vill! Det skulle kunna vara en vacker tanke men ack så bedräglig. För verkligheten är inte sådan och elever kommer att fortsätta att jämföra sig med varandra. ”Om man misslyckas, beror det på att man inte har tillräckligt med growth mindset?” frågade en elev. Vi måste betona att growth mindset handlar om att inte kapitulera för Jacqueline, Dwayne och monstret. Det handlar om att lära känna sig själv och skapa sina egna strategier för att hantera frustration, svåra situationer och utmaningar. Om man inte når hela vägen fram har man ändå utvecklat sitt growth mindset vilket kommer att hjälpa i andra sammanhang. Det handlar inte om att rik, berömd och bäst på allt. Livet är inte en tävling!
Funderar över relationen förmedlingspedagogik och growth mindset. I ett klassrum där läraren förmedlar vad som skall läras in och hur och där alla skall göra samma sak – är det verkligen en growth mindset-miljö? Bidrar det till att öka elevens självständighet och tro på sin egen förmåga att lära sig strategier? Eller blir det ytterligare en faktor som eleven skall “ta emot”? Att både vara orolig för att inte hinna med allt man har planerat för eleverna och att jobba med growth mindset kanske blir en fälla som pedagogen, skolan och eleverna går rakt in i utan att kunna ta sig ut. Kanske är det något att fundera över kollegialt?